Kärleken är underbar för den som får och kan få ge. När man är den som ger, men inget får finner man en sorg som lätt kan omvandlas till ilska och hat. Dess namn är svartsjukan.
En man och två kvinnor och jag tror, att jag inte behöver säga så mycket mer.
Barlingbo 1948
Allt var så overkligt, tänkte Karin när hon stod framför den stora spegeln och såg på sig själv. Var det hon som stod där med rodnande kinder? Ja det var visst det. Tänk att han verkligen hade friat och det till henne? Hon smekte med handen över det skira tyget på brudklänningen som hennes mor en gång hade stått brud i. Nu skulle det bli hennes tur.
*
Skulle inte hon få honom, då skulle inte heller Karin få det, tänkte Britt med hatet riktat mot sin barndomskamrat. Snart skulle allt vara över, för hennes plan var genial. Snart skulle Karin försvinna i eld och rök och endast en askhög skulle vittna om att hon en gång hade försökt att stjäla hennes stora kärlek.

Hans står ensam på gården där han bott de senaste tio åren. Flaggan är hissad på halv stång och han har åter blivit lämnad åt sitt öde. Vad skall han ta sig till och vart skall han ta vägen? Han har inget annat val än att ge sig iväg utan mål, för på gården finns inget mer för honom att hämta. Men trots allt har Hans en god tro på människan, för fosterföräldrarna hade tagit väl hand om honom. De hade lärt honom att det var viktigt att arbeta hårt och att visa respekt för sina medmänniskor. Det skall han komma långt med. Men efter deras död var det andra som bestämde och de ville inte ha honom kvar på gården.
På sin vandring stöter han på det unga paret från Ljugarn och de tar emot honom med öppna armar. Allt ljusnar åter för Hans och han kan tryggt ta sina första stapplande steg in i vuxenvärlden.
Men snart skall mycket förändras. Den unge naive pojken förvandlas till den vackre välbyggde mannen med de mörka ögonen som kvinnorna gärna samlas runt. Men under en ödesdiger natt sker något och allt förvandlas till en mörk gryning. Varför blev allt så fel? Kommer Maran att förfölja honom för alltid?

1986
Det som många fruktat har hänt. Ett kärnkraftverk i Sovjetunionen havererar och sprider sitt avfall över världen. Hemma i Sverige sker ett illdåd, vår statsminister blir brutalt mördad på öppen gata. Vart skall detta sluta?
Men konstigt nog fortsätter allt som vanligt. Solen skiner från en klar himmel och badvattnet runt ön är fortfarande lika blått och klart som förr. Vallmoblommorna lyser alltjämt lika röda på åkerfälten trots allt elände. Ja allt ser fortfarande ut som en idyll på vår ljuva ö Gotland. Men när en kvinna hittas död i ett badkar på Gråbo seniorboende, rubbas lugnet. Det tisslas och tasslas bland seniorerna medan någon med ont uppsåt smyger omkring i korridorerna nattetid. För väninnorna Betty och Ester, som sett fram emot att få njuta av en lugn tillvaro i varandras sällskap på äldre dagar, blir starten allt annat än fridfull. En gammal bekant dyker upp och det förflutna väcks åter till liv, på gott och ont.

Helt plötsligt såg Karin det hon tidigare hade blundat för, han var farlig. Gränsen var nådd och det fanns ingen annan utväg om hon och barnen skulle överleva.
Men Herre gud att behöva fly till Gotland. Det kändes inte som ett bra alternativ. Hur kan man över huvud taget vilja bo där? När Barbro försökte övertyga henne om att det skulle bli bra, kände hon sig som en straffånge som hade blivit landsförvisad.
*
Med hjärtat i halsgropen förstod hon att hon hade blivit påkommen.
Hade han förstått att hon hade läst i deras hemliga dokument där på kontoret? Den uniformsklädda mannen tryckte sig tätt intill henne och viskade något i hennes öra medan han smekte henne längs ryggraden. Hon kände paniken krypa i kroppen. Hur i hela friden skulle hon klara sig ur det här? KGB var inte att leka med.
*
Och vem var han, denna främmande pojk som helt plötsligt bara fanns där?

Vintern var tidig i år. Den första snön hade redan fallit fast det bara var i mitten av november. Den hårda blåsten slet hårt i kläderna medan prästen försökte överrösta vindens dån. Många hade slutit upp på Visbys norra kyrkogård för att ta farväl av Sonja Jacobsson, men de frös av den isande vinden från havet och önskade sig in i värmen.

Leif höll krampaktigt den röda rosen med frusna fingrar medan han gick fram till graven där hans mamma låg. Var det verkligen samma kista han hade beställt på begravningsbyrån? Den här såg väldigt tråkigt och solkig ut. Den han hade valt var blank. Tänk om hon inte skulle bli nöjd? Han hade ju lovat att allt skulle bli perfekt. Leif lade den röda rosen på kistan och reste sig stelt upp.

”Jag vet att din sista önskan var att få bli kremerad, men jag vill inte att du skall försvinna. Jag vill att du skall finnas kvar här hos mig. Det får du faktiskt förstå”, sa Leif tyst.

Leif bugade en sista hälsning och lämnade graven. Varför var det så mycket folk här? Han orkade inte med dem just nu. Någon ropade, men han låtsades inte höra. Han hade bestämt sig för att gå när han var färdig och det var han nu. De andra såg beklagande efter mannen som valde att lämna dem. De hade önskat sig en kaffestund efter begravningen, men han hade envist avböjt.

”Han har alltid varit en enstöring, men nog hade man kunnat förvänta sig begravningskaffe åtminstone, det hade i alla fall Sonja velat”, var det någon som sa bakom hans rygg.



Där hemma såg allt ut som när han hade lämnat det och det var väl något han fick vänja sig vid. Mamma Sonja brukade allt som oftast ställa in mat och kakor, så att det inte skulle gå någon nöd på honom men det var det slut med det nu. Hennes plötsliga dödsfall hade fått honom ur balans, men han var en vuxen man och dessutom lärare för en massa elever i Roma skola. Så visst borde han kunna klara sig själv.

Leif var lärare i matematik på högstadiet. Tråkigt nog så var det inte så många som var intresserade av det han försökte lära ut, men vad kunde han göra åt det? Någon måttligt begåvad elev hade sagt att han var usel på att undervisa, men det var inget han brydde sig om. Egentligen borde han sänka betyget på den eleven, men då skulle han antagligen begå tjänstefel. Leif tog fram påsen med småfranskor, smör och prickig korv och hällde upp ett stort glas mjölk. Han öppnade paketet med korv och ryggade för den märkliga lukten. Var den dålig? Han hade ju ätit av den kvällen innan och inte hade han märkt något då. Han läste på datumet och kunde konstatera att den hade gått ut för nästan tre veckor sedan.

”Men det är inte möjligt?”

Han böjde sig ned och tittade in i kylskåpet och mycket riktigt, där låg paketet han hade ätit från kvällen innan. Irriterad förstod han, att han hade missat det och nu skulle bli tvungen att kassera ett helt paket.

Dörrklockan ljöd så högt att Leif hoppade till. Med tysta steg gick han till ytterdörren och kikade genom titthålet. Ingen där? Han öppnade dörren och stirrade fånigt på kvinnan utanför.

”Så liten du är. Jag såg dig inte i titthålet.”

”Jaså?”

Så söt hon är, tänkte Leif och fortsatte att stirra på kvinnan med de röda kinderna.

”Jag skulle hämta en nyckel här?”

”Vem är du då?”

”Jag heter Susanne Holm och jag flyttar in här mitt i emot.”

Så det är hon som ska flytta in i mammas lägenhet, tänkte Leif.

Egentligen hade han tänkt ha den lägenheten själv. Den var betydligt renare och fräschare. Toaletten i hans lägenhet var helt missfärgad och det gick inte bort hur mycket han än spolade.

”Så det är bestämt?”

”Vad då?”

”Att du skall bo där?”

”Jag har skrivit ett kontrakt med Sonja Jacobsson. Hon skall visst flytta till ett äldreboende.”

”Hon död. Jag begravde henne idag. Hon ville kremeras, men det ville inte jag.”

Susanne såg förvånat på honom.

”Det gick väldigt fort”, sa Leif och nickade.

”Jag beklagar. Var hon en nära bekant?”

”Hon var min mamma”, sa Leif och viftade avvärjande med handen, för att visa att det inte fanns något mera att säga om det.

”Jag är ledsen, men jag behöver min nyckel?”

”Har ni skrivit kontrakt får det väl bli så”, sa han och suckade tungt.

Efter att ha tagit nyckeln från sin egen nyckelknippa och gett henne den, stängde han dörren och låste, för att visa att hon inte hade mer att hämta där.

Leif böjde sig ned och samlade posten som låg utspridd över hela hallgolvet. Många brev var till Sonja Jacobsson, men det blev väl automatiskt hans post nu. Prenumeration på Året Runt. Visste de inte att hon var död? Förbaskade idioter. Han rotade i diskhon efter en kniv för att sprätta upp ett kuvert. Han läste det flera gånger, men blev inte klokare för det. Förmyndare. Varför tyckte hon att han behövde det? Aldrig i livet att de skulle kunna tvinga honom att ha något han inte ville ha. Leif hade minsann klarat sig själv, så varför skulle han inte göra det i fortsättningen? Han kom ihåg mötet de hade haft angående lägenheterna på Öster Tull. Han insåg att han var ägare till dem nu, men vadå? Det bodde ju folk i varenda en och då behövdes det väl inte ordnas mer med det? De var skyldiga att betala honom hyra den sista varje månad och de pengarna skulle han ta vara på. Det var inte värre än så. Dessutom hade han sitt jobb som lärare och då kom det ju in pengar där också. Ja, han kunde inte se några problem alls.





Det var morgon och eleverna som åkte buss började anlända. Det var bara några veckor kvar till det efterlängtade jullovet och en del elever hade redan börjat slappna av och struntade i att gå på lektionerna. I ena hörnet på den inre delen av skolgården som var avsedd som rökhörna stod några frusna elever och blossade. Det var kallt i korridorerna på grund av otäta fönster, så de flesta skyndade sig till sina skåp och vidare till salarna där var det varmt. Någon hade glömt sin nyckel och försökte förtvivlat få låna en bok i svenska av någon som hade ett annat ämne just då. Några elever släntrade in i badhuset för simlektion. Ja, allt var precis som vanligt en tisdagsmorgon.

I lärarrummet hade alla lärare samlats inför dagen. Rektorn tyckte det var viktigt att ses en stund före, dels för att kolla om alla var där och dels om det var något speciellt som skulle avhandlas. Det var trångt och ljudnivån var hög. Leif öppnade dörren och hälsade med en nickning till de som uppmärksammade honom medan han trängde sig förbi in i kapprummet.

Leif borstade av de gröna gabardinbyxorna med handen och rättade till kragsnibbarna över slipovern. Han letade fram en kam ur väskan och stoppade den under vattenkranen. Envist försökte han trycka ned det uppblötta håret och få till en sidbena, men utan önskat resultat.

Han stoppade tillbaka kammen och gick ut till de andra.

”Där är du ju?”

”Ja?”

”Bertil var här och frågade efter dig, men ingen hade sett dig komma?”

Vad ville han nu då? tänkte Leif irriterat. De gånger rektorn hade frågat efter honom på sista tiden hade det rört sig om klagomål.

”Det är väl lika bra att jag går med en gång.”



”Kom in! Först vill jag börja med att beklaga sorgen”, sa rektor Bertil Nilsson. ”Sätt dig ner.”

Leif satte sig ner utan att säga något.

”Hur har du det?”
”Tack! Bara bra.”

Bertil hade förväntat sig en något mer dämpad Leif, men med tiden hade han vant sig vid den buttra och tvära kollegan som allt som oftast gjorde de mest konstiga saker man kunde tänka sig.

”Hur går det på lektionerna?”

”På mattelektionerna?”

”Ja?”

”Som vanligt upplever jag att de inte har något större intresse för ett av de viktigaste ämnen som existerar, men vad skall jag göra åt det? De är ju inte några ljushuvuden precis”, sa Leif och gjorde en grimas.

”Om du skulle behöva ha lite ledigt från jobbet ett tag, så förstår jag det? Du har ju mist någon nära.”

”Ledigt? Varför skulle jag det? Nu är jag ensam och har all tid i världen!”

Bertil Nilsson kliade sig i pannan och suckade.

Han klarade inte av att säga det han hade tänkt säga Leif. Det kändes som att trampa på någon som redan låg. Elever hade klagat på honom och även många föräldrar hade hört av sig. De tyckte att han betedde sig konstigt och att han inte klarade av att lära ut. Hur säger man det utan att såra?

”Ja men då fortsätter vi väl som förut då?” sa rektor Nilsson och nickade.

”Ja, vi gör väl det”, sa Leif och reste sig från stolen.

Rektor Nilsson satt bekymrad kvar vid sitt skrivbord. Han visste verkligen inte hur han skulle lyckas lösa det här. Han borde inte ha föreslagit honom som lärare över huvud taget, den gången för lite över tre år sedan. Det hade varit bekymmer med honom redan från första stund. Men han var en duktig matematiker och sådana var det ont om. Men det var enbart för Sonjas skull han hade gått med på det och för sin brorsdotter förstås, för hon behövde en lägenhet och Sonja hade så passligt en ledig på Öster Tull. Så det blev så att Leif fick anställning på Roma skola som lärare. Men nu hade brorsdottern flyttat till fastlandet och fått jobb som apotekare, så nu bodde hennes halvsyster Anette där och han kunde inte bli av med Leif.

På Visbys psykiatriska klinik satt överläkare Henrik Ståhl och knackade omedvetet med bläckpennan mot bordskivan. Han blickade oseende mot fönsterrutan. Träden utanför läkarexpeditionens kontor lystes upp av en lyktstolpes matta sken. Förbaskat att det skulle vara så svårt att formulera en presentation, tänkte han och sköt det blanka papperet ifrån sig. Tiden började bli knapp. I morgon skulle han presentera sig för ledningen och personalen. Vad kunde han uppge som skäl till att han flyttat till Visby, denna lilla stad, från det pulserande Stockholm? Inget lät trovärdigt men de fick inte ana att han hade gjort bort sig och blivit förflyttad. Allt var egentligen Mariannes fel.”
Marianne, chefens dotter. En lång mörk smal kvinna, med kurvorna på rätta ställena. Vad han kunde minnas, hade väl inte hon varit helt oskyldigt. Han hade inte haft en aning om att det fanns en fästman förrän denne en dag hade dykt upp utanför kliniken och gett honom en snyting över näsan. Det hade känts märkligt och förnedrande när Marianne inför fästmannen hade anklagat honom för att ha ofredat henne efter det att de hade haft ihop det kvällen innan. Dagen efter hade han fått order om att infinna sig hos klinikchefen, Martin Braas, tillika Mariannes far. Han hade bara nickat kort åt Henrik utan att möta hans blick och lagt ett papper på skrivbordet för att sedan räcka honom en penna.
”Ja det behövs nog inte orda något mera om det här. Skriv på och jag låter udda vara jämt”, sa Martin Braas, fortfarande utan att lyfta blicken.
Henrik läste, men var tvungen att börja om då han hade svårt för att ta in vad som stod.
”Men…?” Försökte han och tittade upp mot Martin.
”Jag tänker inte diskutera det här. Du har helt klart gått över gränsen.”
Henrik läste igenom avtalet om uppsägning och suckade tungt. Hur kunde det bli så här? Hur i hela friden skulle han kunna förklara en sådan sak?
Henrik gick med tunga steg mot dörren och kände att han var riktigt illa ute.
”Du Henrik! En sak till. För att inte Joakim skall slå upp förlovningen skall du skriva ett brev till Marianne där du tar på dig all skuld, är det förstått. Annars skall jag se till att du aldrig får arbeta som överläkare igen.”
”Ska jag…? Började Henrik, för att sedan nicka kort. Han hade inte mer att hämta där.

Fortfarande med ett tomt papper framför sig på skrivbordet, insåg han att dagens arbetspass började lida mot sitt slut. Av ljudet mot fönsterrutan förstod han att vinden hade tilltagit i styrka och de glittrande prickarna vittnade om att det även hade börjat regna.
Henrik öppnade skrivbordslådan och lade ner det oskrivna pappret och fick syn på asken med körsbärspraliner. Som han älskade dessa. Den mörka lilla toppen, fylld med ett syrligt körsbär i likör. Han öppnade asken med andakt och skulle precis ta sig en bit, när allt helt plötsligt blev mörkt.
”Vad hände? Blev det strömavbrott?”
Henrik släppte chokladpralinen och reste sig från stolen med en rysning. Han hade aldrig tyckt om mörker. Henrik trevade efter något att tända med. Hade han inte sett en ficklampa någonstans?
Det knackade på dörren.
”Ja!” svarade han betydligt mer stressat än han hade tänkt sig.
Henrik möttes av ett bländande sken och viftade avvärjande med handen.
”Åh! Förlåt, det var inte meningen”, sa en ljus, mild kvinnlig röst.
”Är det strömavbrott eller kan det vara så att en propp har gått?” frågade Henrik betydligt lugnare, nu när han kunde se. Han såg förtjust på den nätta brunhåriga sköterskan.
”Det är strömavbrott. Det händer ofta här på ön”, sa kvinnan lugnt.
”Förlåt! Jag kanske skulle ta och presentera mig. Jag heter Henrik Ståhl och är den nya överläkaren här på S:t Olofs sjukhus.” Han sträckte fram handen – vilken liten len hand, tänkte han när hans slöt sig om hennes. Henrik log sitt charmigaste leende och blev nöjd när han såg gensvaret i hennes gröna ögon.
”Elsa Nilsson. Jag jobbar som sköterska här. Välkommen! Vi blir nog tvungna att gå ut på avdelningen, det är väldigt oroligt där ute.”
Henrik lyssnade till allt oväsen, som tycktes omsluta honom från alla håll. Hur skulle de gå till väga där i mörkret? Ett bankade ljud ekade runt dem blandat med förtvivlade och ilskna rop.
I samma stund öppnades ytterdörren och en sköterska kom in.
”De här förbaskade strömavbrotten!” grymtade hon, en kraftig ljuslockig kvinna i trettiofemårsåldern på finlandssvenska.
Kvinnan stannade upp när hon fick syn på Henrik.
”Det här är vår nya överläkare Henrik Ståhl”, sa Elsa och tittade upp på honom med glittrande ögon.
”Jahaja!” svarade kvinnan och räckte honom handen. ” Jag är sjuksköterska på det här stället och heter Sirpa Kauppi.”
Han nickade kort till svar och ruskade på huvudet åt allt oväsen som tycktes tillta i styrka.”
”Så så! Lugna nu ner er. Jag kommer alldeles strax och räddar er”, ropade Sirpa med hög röst.
Ett knastrande ljud från transistorradion vittnade om att strömmen kommit tillbaka och allt blev åter ljust.
Det som i ena stunden varit ett kaos av oljud vändes helt plötsligt till ett rådande lugn. Men så började en kvinna skrika och Sirpa tittade neråt korridoren.
”Hjälp! Någon har försökt ha ihjäl mig”, hördes en röst ropa inifrån ett av rummen.
Sirpa vred om nyckeln och gick in till den förtvivlade kvinnan.
”Nejdå Anna! Du har bara drömt något otäckt”, sa Sirpa lugnt och lade handen på hennes axel.
”Se här då!” Sa Anna upprört och visade upp en arm med tydligt röda märken.
”Vem skulle kunnat ha kommit in här? Dörren var ju låst?” sa Elsa lugnande.
”Ni får tro vad ni vill, men den dagen ni kommer att hitta mig, liggande död här, kommer ni att veta att jag hade rätt. Det finns ondska här som kommer och går som den vill!” utropade Anna och stirrade stint mot dörröppningen.
”Du ska få något lugnande att sova på”, sa Sirpa och drog upp sin stora nyckelknippa ur fickan.
Ytterdörren öppnades och en liten satt man i grova arbetskläder kom in.
”Ja, så var det dags igen”, sa Sirpa muntert.
”Det är för jäkligt att man måste ut och ställa allt tillrätta mitt i natten”, muttrade mannen irriterat.
”Äsch! Så farligt är det väl inte och förresten är inte klockan så mycket än.”
Mannen fnyste och kastade en snabb blick på Henrik, som tog ett steg mot mannen med handen utsträckt.
”Henrik Ståhl!”
”Jaja! Den nya. Ja jag har minsann hört talats om dig”, sa mannen och tog honom i hand.
”Hört vadå?” försökte Henrik säga så lugnt han förmådde och svalde hårt.
”Njae, du vet, att inte jag skulle vara den enda snygga mannen här på stället längre”, svarade mannen med en antydan till leende. ”Jag heter förresten Ulf Ronsten och har hand om all service på det här bygget.
”Allmänt kallad Uffen”, svarade Sirpa och klappade honom på axeln.
”Absolut inte! Det är herr Ronsten som gäller.”
”Ja, säger du det så”, svarade Sirpa och log. ”Vad skall du göra denna gång då, Uffen?”
”Jag skall släcka i källaren. Den förbaskade lampan envisas med att lysa efter varje strömavbrott”, sa han och försvann muttrande iväg.
De tre blev åter ensamma och Henrik tittade fundersamt efter mannen.
”Har han alltid jour? Det verkar vara mycket arbete för en man.”
”Du behöver inte bekymra dig för honom, så farligt är det inte”, sa Sirpa.
”Inte?”
”Han bor i en lite lägenhet här på sjukhuset, med egen utgång mot gården. Uffen har tagit på sig det här arbetet frivilligt. Du förstår, han hör till det här stället. Hans mor blev intagen och han vistades mycket här hos henne. När hon dog blev han kvar.”
”Lustigt…”
”Ja på sätt och vis, men han behöver det här stället, lika mycket som vi behöver honom. Han är händig med det mesta.”
Sirpa hällde upp lite medicin i en kopp och gick in till Anna.
”Seså! Ta nu det här, så ska du se att det snart känns bättre.”
”God natt med sig”, sa Sirpa och lämnade rummet.


Leif drog täcket om sig och vände sig leende in mot väggen. Han hörde hur det rasslade i låset på dörren som sedan öppnades till en tunn springa.
”Ser du nu, han sover”, viskade Elsa.
”Konstigt? Jag kunde nästan ha svurit på att det var han”, svarade Sirpa.
”Men hur skulle han ha kommit ut, dörren är ju låst”, sa Elsa tvivlande.
”Det har du förstås rätt i, men något konstigt är i görningen det kan jag svära på.”
Leif var belåten. Det var underbart att ha denna makt att kunna skrämma folk, tänkte Leif med handen hårt om soppsleven under kudden.


Henrik gäspade och tittade på sitt armbandsur. Det var dags att bege sig hem.
”Kan jag också gå nu?” undrade Elsa.
”Självklart! Du slutar väl nu du med?” sa Sirpa lugnt och låste medicinskåpet.

Henrik hade egentligen inte lust att gå hem, men vad annat kunde han göra? Han kände närvaron av Elsa och vände sig om.
”Får jag kanske fresta med en chokladpralin?”
Elsa tittade upp på honom med vänlig blick och nickade ivrigt.
Han öppnade dörren in till kontoret.
Ljuset flödade likt innan det hade blivit strömavbrott. Något litet och mjukt brast under hans sko och han upptäckte att han trampat på en pralin. Körsbärslikör flöt ut på den fina mattan. Över hela golvet låg praliner utströdda. Hade han varit så fumlig att han hade hällt ut alla praliner?
”Åh nej! Vilket röra”, sa Elsa och började samla ihop de övriga bitarna och lade dem i den tomma asken.

”Du har inte ändrat dig och vill ha skjuts hem?” undrade Henrik och tittade stolt på sin Mercedez som stod parkerad en bit bort.
”Nej tack! Jag cyklar och det är inte så långt hem.”
”Ja, då ses vi väl i morgon då”, sa Henrik och började gå mot parkeringen.
”Det gör vi. God natt!”
Han såg med avsmak på de vita fläckarna och skänkte fåglarna en irriterad tanke. Varför kunde de inte bara flyga över, utan att skita ner? Kunde det bero på färgen, han kanske borde ha tagit en silverfärgad istället för mörkblå? Henrik sträckte sig in och öppnade handskfacket och slet åt sig sprayflaskan med rengöringsmedel och en trasa, ett måste, han stod inte ut med tanken att köra omkring med en fläckig bil.

Henrik svängde ner till lasarettsbacken för att sedan vika av in på Bergsgatan när det helt plötsligt dök upp en cyklist i mörkret. Med hjärtat i halsgropen såg han hur cyklisten for omkull och tvärnitade.
”Elsa? Vad gör du här?” utbrast Henrik förfärat och hjälpte henne upp.
”Ingen fara! Det gick bra, men vad gör du här?”
”Jag bor i det gula huset, näst längst ner på höger sida”, sa han och pekade neråt gatan.
”Nr 16?”
”Ja det stämmer.”
”Det här är inte klokt, men jag bor på 14!” sa Elsa och rodnade. ”Eller rättare sagt, min far bor där och jag bor där för tillfället.”
”Är vi grannar?”
”Det verkar inte bättre. Men varför har jag inte sett dig här förut?”
”Nyinflyttad.”
”Ja det förklarar ju en hel del”, sa Elsa leende och började gå.
Henrik satte sig i bilen och körde den sista biten hem och parkerade längs med muren. Han kastade en blick över axeln och höjde handen lätt till en hälsning.

”Kommer du redan?” utbrast Astrid förvånat.
”Ja, som du ser. Finns det någon mat? Jag är hungrig”, undrade Henrik utan att möta hennes blick.
”Nej! Jag bad hembiträdet att laga mat för en person. Jag visste ju inte när du tänkte komma hem”, svarade Astrid och ställde ifrån sig nagellacksflaskan och synade sina nymålade röda naglar.
”Vad har du ätit för något då?” undrade Henrik och tittade irriterat på det välfriserade blonda håret för att slippa möta hennes blick.
”Pannbiff med lök…”
Henrik kände hur det knöt sig i magen av hunger. Pannbiff som var så gott.
”Du får väl ta dig en smörgås, men rör inte rostbiffen, den är min lunch i morgon.”
Astrid rättade till morgonrocken om sin slanka kropp och gick in i vardagsrummet.