Kärleken är underbar för den som får och kan få ge. När man är den som ger, men inget får finner man en sorg som lätt kan omvandlas till ilska och hat. Dess namn är svartsjukan.
En man och två kvinnor och jag tror, att jag inte behöver säga så mycket mer.
Barlingbo 1948
Allt var så overkligt, tänkte Karin när hon stod framför den stora spegeln och såg på sig själv. Var det hon som stod där med rodnande kinder? Ja det var visst det. Tänk att han verkligen hade friat och det till henne? Hon smekte med handen över det skira tyget på brudklänningen som hennes mor en gång hade stått brud i. Nu skulle det bli hennes tur.
*
Skulle inte hon få honom, då skulle inte heller Karin få det, tänkte Britt med hatet riktat mot sin barndomskamrat. Snart skulle allt vara över, för hennes plan var genial. Snart skulle Karin försvinna i eld och rök och endast en askhög skulle vittna om att hon en gång hade försökt att stjäla hennes stora kärlek.

Hans står ensam på gården där han bott de senaste tio åren. Flaggan är hissad på halv stång och han har åter blivit lämnad åt sitt öde. Vad skall han ta sig till och vart skall han ta vägen? Han har inget annat val än att ge sig iväg utan mål, för på gården finns inget mer för honom att hämta. Men trots allt har Hans en god tro på människan, för fosterföräldrarna hade tagit väl hand om honom. De hade lärt honom att det var viktigt att arbeta hårt och att visa respekt för sina medmänniskor. Det skall han komma långt med. Men efter deras död var det andra som bestämde och de ville inte ha honom kvar på gården.
På sin vandring stöter han på det unga paret från Ljugarn och de tar emot honom med öppna armar. Allt ljusnar åter för Hans och han kan tryggt ta sina första stapplande steg in i vuxenvärlden.
Men snart skall mycket förändras. Den unge naive pojken förvandlas till den vackre välbyggde mannen med de mörka ögonen som kvinnorna gärna samlas runt. Men under en ödesdiger natt sker något och allt förvandlas till en mörk gryning. Varför blev allt så fel? Kommer Maran att förfölja honom för alltid?

1986
Det som många fruktat har hänt. Ett kärnkraftverk i Sovjetunionen havererar och sprider sitt avfall över världen. Hemma i Sverige sker ett illdåd, vår statsminister blir brutalt mördad på öppen gata. Vart skall detta sluta?
Men konstigt nog fortsätter allt som vanligt. Solen skiner från en klar himmel och badvattnet runt ön är fortfarande lika blått och klart som förr. Vallmoblommorna lyser alltjämt lika röda på åkerfälten trots allt elände. Ja allt ser fortfarande ut som en idyll på vår ljuva ö Gotland. Men när en kvinna hittas död i ett badkar på Gråbo seniorboende, rubbas lugnet. Det tisslas och tasslas bland seniorerna medan någon med ont uppsåt smyger omkring i korridorerna nattetid. För väninnorna Betty och Ester, som sett fram emot att få njuta av en lugn tillvaro i varandras sällskap på äldre dagar, blir starten allt annat än fridfull. En gammal bekant dyker upp och det förflutna väcks åter till liv, på gott och ont.

Helt plötsligt såg Karin det hon tidigare hade blundat för, han var farlig. Gränsen var nådd och det fanns ingen annan utväg om hon och barnen skulle överleva.
Men Herre gud att behöva fly till Gotland. Det kändes inte som ett bra alternativ. Hur kan man över huvud taget vilja bo där? När Barbro försökte övertyga henne om att det skulle bli bra, kände hon sig som en straffånge som hade blivit landsförvisad.
*
Med hjärtat i halsgropen förstod hon att hon hade blivit påkommen.
Hade han förstått att hon hade läst i deras hemliga dokument där på kontoret? Den uniformsklädda mannen tryckte sig tätt intill henne och viskade något i hennes öra medan han smekte henne längs ryggraden. Hon kände paniken krypa i kroppen. Hur i hela friden skulle hon klara sig ur det här? KGB var inte att leka med.
*
Och vem var han, denna främmande pojk som helt plötsligt bara fanns där?

Denna bok är under bearbetning och beräknas åter komma ut inom kort på förlaget Grissla. Här är det nya omslaget.