En försmak ur nästkommande bok ...

1960

Magda låg utsträckt på rygg i sin koj och lyssnade till vågornas skvalp mot skrovet. Det var skönt att få slippa motorns brummande ljud för en stund. Besättningen var väl inte så roade över en trasig motor, men för hennes del spelade det ingen roll.

Hyttventilen var en aning öppen och hon kunde höra fiskmåsarnas skrän på håll. Det var i mitten av juni men hon var inte säker på vilket datum det var. Den ena dagen var den andra lik här på sjön. Rörelsen under det tunna vita nattlinnet fick henne att le. Livet i magen hade med ens blivit så verkligt. Det kunde inte vara långt kvar, hon hade blivit så stor. Magda strök med handen och killade lite extra vid utbuktningen av något som kändes som en fot.

   ”Tack vare dig får jag ligga ensam i min koj”, sa hon ömt.

Hur det skulle bli efter födseln vågade hon inte tänka på. Sedan hennes farbror ramlade från båten och försvann ner i djupet hade hennes uppgifter förändrats. Från att ha hjälpt till i köket och med städning blev hon helst plötsligt alla mäns egendom när helst de önskade. Hon tänkte med avsmak på all svettlukt, snus och spritångor hon tvingats utstå. De kunde väl knappast kräva något sådant av henne sen?

En hård bankning på dörren fick henne att vakna ur sina funderingar.

   ”Släpp in mig. Jag behöver lätta på trycket.”

Magda såg förskräckt på den olåsta dörren. Hon hade blivit lovad att få slippa ta emot dem eftersom hon snart skulle föda.

   ”Magda!”

   ”Låt henne vara! Det blir ett jävla liv om du trotsar kapten.”

Ossi var den värsta av dem. Han luktade äckligt. En riktig skitgris, tvättade sig aldrig. Tanken på att han kunde vara far till hennes ofödda gav henne kväljningar.

   ”Vi får lugna oss tills hon blivit av med ungen.”

Rösterna försvann allt längre bort och hon drog en suck av lättnad för att i samma sekund fundera över vad mannen sagt.

Utan förvarning började tårarna trilla. Bara tanken på att de skulle överväga att ta barnet ifrån henne gjorde fruktansvärt ont. Männen hade aldrig tagit hänsyn till någon annan än sig själva, så varför skulle de göra det sen?

Magda reste sig klumpigt från kojen och plockade fram sin ask med tandborste och kräm. Sen den gången hon hittade musbajs vid sin borste var hon noga med att inte låta den ligga framme. Hon huttrade av obehag vid minnet. Egentligen borde hon vara van.

När föräldrarna dött i en bilolycka hade hon bott med sin faster och farbror. De bodde i ett stort hus på landet vilket var ett bra ställe, men livet där hade inte varit en dans på rosor. Hon hade inte blivit långvarig där. Fastern hade inte lust eller ork att ta hand om ett barn som grät nätterna i ända. Magda kom ihåg den tiden väldigt väl. Sorgen efter föräldrarna hade varit så stor. När hon fyllt tio hade farbrodern tagit med henne till den här båten.

 

Det var dags att krypa till kojs men sommarvärmen var för påtaglig. Skulle hon våga gå ut en stund? Magda öppnade försiktigt dörren och tittade ut. Ingen av männen syntes till. De kanske hade somnat. Inte alla förstås. De som hade vakten var tvungna att hålla sig nyktra, men de brukade å andra sidan inte bråka med henne.

Den svala vinden fläktade hennes höggravida kropp när hon tyst gick över till andra sidan av däck. Magda slog sig ner på den fastskruvade träbänken. De låg visst ganska nära land. Hon följde kustremsan med blicken. Den såg öde ut. Bodde det någon där över huvud taget? Solen var på väg ner och färgade himmel och vatten i gult, orange och rött. Magda lutade ryggen mot väggen och blundade. Båtens svaga rörelser och det kluckande ljudet av vatten som slog mot skrovet blev för sövande, hon gäspade stort. Lika bra att gå in. Här ville hon inte riskera att somna.

Magda vaknade med ett ryck av oväsendet utanför sin dörr.

   ”Nu tänker jag komma in till dig. Jag skiter fullkomligt i din stora mage. Du duger bra ändå.”

Skrämt såg hon ut i mörkret och kröp upp i ena hörnet av bädden. Dörren öppnades och en frän lukt av sprit och svett mötte henne.

Hon svalde ett par gånger och försökte samla mod. ”Gå din väg.”

   ”Det kan hon inbilla sig”, sa han, snubblade över tröskeln och blev liggande raklång framför hennes koj.

Snabbt reste hon sig från bädden och kryssade mellan mannens fäktande armar.

   ”Kom tillbaka!”

Magda sprang det fortaste hon förmådde ut på däck.

   ”Och vart är hon på väg?!” hördes en hotfull röst.

Skrämt tittade hon upp mot den stora siluetten som böjde sig över henne.

   ”Jag …” flämtade hon skräckslaget. Enn hård hand greppade runt nacken.

   ”Trotsar du förbudet att gå ut nattetid, ja då vet du vad som gäller”, frustade den berusade mannen belåtet.

Hon viftade med armarna men lyckades inte komma loss. Mannen skrattade hånfullt och knuffade henne framför sig. Det enda som rörde sig i huvudet just då, var hennes ofödda barn. Dessa hemska män hade inte ett uns medlidande med henne. Han vände henne mot sig och tryckte sin stinkande mun mot hennes. Det skar till av smärta i magen. Magda flämtade till och han kom av sig för en sekund. Utan att tänka på vidare konsekvenser lyfte hon knät och riktade ett hårt slag mot hans skrev.

Mannens grep slappnade av och hans ena hand tog om skrevet. ”Du … din jävla hora”, morrade han flämtande.

Magda slet sig loss och sprang mot andra sidan av däcket med handen mot den ömmande punkten i magen. Inget fick hända hennes barn. Fly var det enda hon kunde göra.

Blicken fastnade på repstegen som hängde över relingen. Hon slet åt sig livbojen från väggen och hivade den i vattnet. Med stor möda klättrade hon över kanten, grep tag i repstegen och började ta sig nerför på darriga ben. En svärm av svordomar ovanifrån fick henne att tappa greppet och hon föll skräckslaget i det kalla vattnet.

Exil; Björke