En försmak ur nästkommande bok ...

 

1960

Magda låg utsträckt på rygg i sin koj och lyssnade till vågornas skvalp mot skrovet. Det var skönt att få slippa motorns brummande ljud för en stund. Besättningen var väl inte så roade över en trasig motor, men för hennes del spelade det ingen roll.

Hyttventilen var en aning öppet och hon kunde höra fiskmåsarnas skrän på håll. Hon hade dålig koll på vilket datum det var men troligtvis var det någon gång i mitten av juni. Rörelsen under det tunna vita nattlinnet fick henne att le. Livet i magen hade med ens blivit så verkligt. Det kunde inte vara långt kvar, hon hade blivit så stor. Magda strök med handen och killade lite extra vid utbuktningen av något som kändes som en fot.

”Tack vare dig får jag ligga ensam i min koj”, sa hon ömt.

Hur det skulle bli efter födseln vågade hon inte tänka på. Sedan hennes farbror ramlade från båten och försvann ner i djupet hade hennes uppgifter förändrats. Från att ha hjälpt till i köket och med städning blev hon helst plötsligt alla mäns egendom när helst de önskade. Hon tänkte med avsmak på all svettlukt, snus och spritångor hon tvingats stå ut med. De kunde väl knappast kräva något sådant av henne sen?

En hård bankning på dörren fick henne att vakna ur sina funderingar.

”Släpp in mig. Jag behöver lätta på trycket.”

Magda såg förskräckt på den olåsta dörren. Hon hade blivit lovad att få slippa ta emot dem eftersom hon snart skulle föda.

”Magda!”

”Låt henne vara! Det blir ett jävla liv om du trotsar kapten.”

Hon ryste vid tanken på att ta emot Ossi, han luktade äckligt. Han var en riktig skitgris, tvättade sig aldrig. Tanken på att han kunde vara far till hennes ofödda gav henne kväljningar.

”Vi får lugna oss tills hon blivit av med ungen.”

Rösterna försvann allt längre bort och hon drog en suck av lättnad. Vad hade de egentligen sagt, blivit av med ungen? Vad menade de med det? Hon fick svårt att andas och blev tvungen att sätta sig upp. Äsch! Inbillning. Känslorna hade många gånger bråkat med henne på sista tiden. Men om det nu skulle vara så att …

Utan förvarning började tårarna trilla nerför kinderna. Bara tanken på att de skulle överväga att ta barnet ifrån henne gjorde fruktansvärt ont. Männen hade aldrig tagit hänsyn till någon annan än sig själva, så varför skulle de göra det sen?

Magda reste sig klumpigt från kojen och plockade fram sin ask med tandborste och kräm. Sen den gången hon hittade musbajs vid sin borste hade hon vägrat låta den ligga framme. Hon skakade på sig av obehag vid minnet. Egentligen borde hon vara van.

När hennes föräldrar dött i en bilolycka hade hon bott med sin faster och farbror. De bodde i ett stort hus på landet vilket i och för sig var ett bra ställe att vara på men livet där hade ändå inte varit en dans på rosor. Hon hade dock inte blivit långvarig där eftersom fastern vare sig haft lust eller ork att ta hand om ett barn som grät nätterna i ända. Märkligt nog kom hon ihåg den tiden. Hon hade gråtit floder. Sorgen efter föräldrarna hade varit så stor. När hon fyllt tio hade farbrodern tagit med henne till den här båten och här hade hon blivit kvar.

 

Det var dags att krypa till kojs men försommarvärmen var för påtaglig. Skulle hon våga gå ut en stund? Magda öppnade försiktigt dörren och tittade ut. Ingen av männen syntes till. De kanske hade somnat. Inte alla förstås. De som hade vakten var tvungna att hålla sig nyktra, men de brukade å andra sidan inte bråka med henne. Den svala vinden fläktade hennes höggravida kropp när hon tyst gick över till andra sidan av däck. Magda slog sig ner på den fastskruvade träbänken. De låg visst ganska nära land ändå. Hon följde kustremsan med blicken. Den såg öde ut. Bodde det någon där över huvud taget? Solen var på väg ner och färgade himmel och vatten i gult, orange och rött. Hon lutade ryggen mot väggen och blundade. Båtens svaga rörelser och det kluckande ljudet av vatten som slog mot skrovet blev för mycket, hon gäspade stort. Lika bra att gå in igen. Här ville hon inte riskera att somna.

Magda vaknade med ett ryck av oväsendet utanför sin dörr.

”Nu tänker jag komma in till dig. Jag skiter fullkomligt i din stora mage. Du duger bra ändå.”

Magda såg ut i mörkret och kröp skrämt upp i ena hörnet av bädden. Dörren öppnades och en frän lukt av sprit och svett mötte henne.

Magda svalde ett par gånger och försökte samla ett mod hon inte hade. ”Gå din väg.”

”Det kan hon inbilla sig”, sa han, snubblade över tröskeln och blev liggande raklång framför hennes koj.

Snabbt reste hon sig från bädden och kryssade mellan mannens fäktande armar.

”Kom tillbaka!”

Magda skyndade ut på däck.

”Och vart är hon på väg?!” hördes en hotfull röst.

Magda vände sig om och fick se en stor siluett böja sig över henne.

”Jag …” flämtade hon skräckslaget. Hon kände en hård hand runt sin nacke.

”Trotsar du förbudet att gå ut nattetid, ja då vet du vad som gäller”, frustade den berusade mannen belåtet.

Magda viftade med armarna men lyckades inte komma loss. Mannen skrattade hånfullt och knuffade henne framför sig. Det enda som rörde sig hennes huvud just då, var hennes ofödda barn. De hade inte den minsta respekt vare sig för henne eller någon annan. Så varför skulle de bry sig om henne sen? Han vände henne mot sig och tryckte sin stinkande mun mot hennes. Det skar till av smärta i magen. Hon flämtade till och han kom av sig för en sekund. Utan att tänka på vidare konsekvenser lyfte hon knät och riktade en hård smäll mot hans skrev.

”Du … din jävla hora”, morrade han ilsket. Mannens grep slappnade av och hans ena hand tog om skrevet.

Magda slet sig loss och sprang mot andra sidan av däck med handen mot den ömmande punkten i magen. Inget fick hända hennes barn. Hon kunde inte stanna kvar.

Blicken fastnade på repstegen som hängde över relingen. Hon slet åt sig livbojen från väggen och hivade den i vattnet. Med stor möda klättrade hon över kanten, grep tag i repstegen och började ta sig nerför på darriga ben. En svärm av svordomar ovanifrån fick henne att tappa greppet och hon föll skräckslaget i det kalla vattnet. Kylan fick henne att tappa andan och hon började hosta ihållande.

Magda visste inte vart ifrån hon fick styrkan, men här tänkte hon inte stanna. Med det tunna nattlinnet svepande runt kroppen fick hon fatt i frälsarkransen och tog några simtag. Hon måste ta sig till land, till den mörka kusten.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett litet smakprov ur vår kommande bok.

Visby september 1977

På Visbys psykiatriska klinik satt överläkare Henrik Ståhl och knackade omedvetet med bläckpennan mot bordskivan. Han blickade oseende mot fönsterrutan. Träden utanför läkarexpeditionens kontor lystes upp av en lyktstolpes matta sken. Förbaskat att det skulle vara så svårt att formulera en presentation, tänkte han och sköt det blanka papperet ifrån sig. Tiden började bli knapp. I morgon skulle han presentera sig för ledningen och personalen. Vad kunde han uppge som skäl till att han flyttat till Visby, denna lilla stad, från det pulserande Stockholm? Inget lät trovärdigt men de fick inte ana att han hade gjort bort sig och blivit förflyttad. Allt var egentligen Mariannes fel.”
Marianne, chefens dotter. En lång mörk smal kvinna, med kurvorna på rätta ställena. Vad han kunde minnas, hade väl inte hon varit helt oskyldigt. Han hade inte haft en aning om att det fanns en fästman förrän denne en dag hade dykt upp utanför kliniken och gett honom en snyting över näsan. Det hade känts märkligt och förnedrande när Marianne inför fästmannen hade anklagat honom för att ha ofredat henne efter det att de hade haft ihop det kvällen innan. Dagen efter hade han fått order om att infinna sig hos klinikchefen, Martin Braas, tillika Mariannes far. Han hade bara nickat kort åt Henrik utan att möta hans blick och lagt ett papper på skrivbordet för att sedan räcka honom en penna.
”Ja det behövs nog inte orda något mera om det här. Skriv på och jag låter udda vara jämt”, sa Martin Braas, fortfarande utan att lyfta blicken.
Henrik läste, men var tvungen att börja om då han hade svårt för att ta in vad som stod.
”Men…?” Försökte han och tittade upp mot Martin.
”Jag tänker inte diskutera det här. Du har helt klart gått över gränsen.”
Henrik läste igenom avtalet om uppsägning och suckade tungt. Hur kunde det bli så här? Hur i hela friden skulle han kunna förklara en sådan sak?
Henrik gick med tunga steg mot dörren och kände att han var riktigt illa ute.
”Du Henrik! En sak till. För att inte Joakim skall slå upp förlovningen skall du skriva ett brev till Marianne där du tar på dig all skuld, är det förstått. Annars skall jag se till att du aldrig får arbeta som överläkare igen.”
”Ska jag…? Började Henrik, för att sedan nicka kort. Han hade inte mer att hämta där.

Fortfarande med ett tomt papper framför sig på skrivbordet, insåg han att dagens arbetspass började lida mot sitt slut. Av ljudet mot fönsterrutan förstod han att vinden hade tilltagit i styrka och de glittrande prickarna vittnade om att det även hade börjat regna.
Henrik öppnade skrivbordslådan och lade ner det oskrivna pappret och fick syn på asken med körsbärspraliner. Som han älskade dessa. Den mörka lilla toppen, fylld med ett syrligt körsbär i likör. Han öppnade asken med andakt och skulle precis ta sig en bit, när allt helt plötsligt blev mörkt.
”Vad hände? Blev det strömavbrott?”
Henrik släppte chokladpralinen och reste sig från stolen med en rysning. Han hade aldrig tyckt om mörker. Henrik trevade efter något att tända med. Hade han inte sett en ficklampa någonstans?
Det knackade på dörren.
”Ja!” svarade han betydligt mer stressat än han hade tänkt sig.
Henrik möttes av ett bländande sken och viftade avvärjande med handen.
”Åh! Förlåt, det var inte meningen”, sa en ljus, mild kvinnlig röst.
”Är det strömavbrott eller kan det vara så att en propp har gått?” frågade Henrik betydligt lugnare, nu när han kunde se. Han såg förtjust på den nätta brunhåriga sköterskan.
”Det är strömavbrott. Det händer ofta här på ön”, sa kvinnan lugnt.
”Förlåt! Jag kanske skulle ta och presentera mig. Jag heter Henrik Ståhl och är den nya överläkaren här på S:t Olofs sjukhus.” Han sträckte fram handen – vilken liten len hand, tänkte han när hans slöt sig om hennes. Henrik log sitt charmigaste leende och blev nöjd när han såg gensvaret i hennes gröna ögon.
”Elsa Nilsson. Jag jobbar som sköterska här. Välkommen! Vi blir nog tvungna att gå ut på avdelningen, det är väldigt oroligt där ute.”
Henrik lyssnade till allt oväsen, som tycktes omsluta honom från alla håll. Hur skulle de gå till väga där i mörkret? Ett bankade ljud ekade runt dem blandat med förtvivlade och ilskna rop.
I samma stund öppnades ytterdörren och en sköterska kom in.
”De här förbaskade strömavbrotten!” grymtade hon, en kraftig ljuslockig kvinna i trettiofemårsåldern på finlandssvenska.
Kvinnan stannade upp när hon fick syn på Henrik.
”Det här är vår nya överläkare Henrik Ståhl”, sa Elsa och tittade upp på honom med glittrande ögon.
”Jahaja!” svarade kvinnan och räckte honom handen. ” Jag är sjuksköterska på det här stället och heter Sirpa Kauppi.”
Han nickade kort till svar och ruskade på huvudet åt allt oväsen som tycktes tillta i styrka.”
”Så så! Lugna nu ner er. Jag kommer alldeles strax och räddar er”, ropade Sirpa med hög röst.
Ett knastrande ljud från transistorradion vittnade om att strömmen kommit tillbaka och allt blev åter ljust.
Det som i ena stunden varit ett kaos av oljud vändes helt plötsligt till ett rådande lugn. Men så började en kvinna skrika och Sirpa tittade neråt korridoren.
”Hjälp! Någon har försökt ha ihjäl mig”, hördes en röst ropa inifrån ett av rummen.
Sirpa vred om nyckeln och gick in till den förtvivlade kvinnan.
”Nejdå Anna! Du har bara drömt något otäckt”, sa Sirpa lugnt och lade handen på hennes axel.
”Se här då!” Sa Anna upprört och visade upp en arm med tydligt röda märken.
”Vem skulle kunnat ha kommit in här? Dörren var ju låst?” sa Elsa lugnande.
”Ni får tro vad ni vill, men den dagen ni kommer att hitta mig, liggande död här, kommer ni att veta att jag hade rätt. Det finns ondska här som kommer och går som den vill!” utropade Anna och stirrade stint mot dörröppningen.
”Du ska få något lugnande att sova på”, sa Sirpa och drog upp sin stora nyckelknippa ur fickan.
Ytterdörren öppnades och en liten satt man i grova arbetskläder kom in.
”Ja, så var det dags igen”, sa Sirpa muntert.
”Det är för jäkligt att man måste ut och ställa allt tillrätta mitt i natten”, muttrade mannen irriterat.
”Äsch! Så farligt är det väl inte och förresten är inte klockan så mycket än.”
Mannen fnyste och kastade en snabb blick på Henrik, som tog ett steg mot mannen med handen utsträckt.
”Henrik Ståhl!”
”Jaja! Den nya. Ja jag har minsann hört talats om dig”, sa mannen och tog honom i hand.
”Hört vadå?” försökte Henrik säga så lugnt han förmådde och svalde hårt.
”Njae, du vet, att inte jag skulle vara den enda snygga mannen här på stället längre”, svarade mannen med en antydan till leende. ”Jag heter förresten Ulf Ronsten och har hand om all service på det här bygget.
”Allmänt kallad Uffen”, svarade Sirpa och klappade honom på axeln.
”Absolut inte! Det är herr Ronsten som gäller.”
”Ja, säger du det så”, svarade Sirpa och log. ”Vad skall du göra denna gång då, Uffen?”
”Jag skall släcka i källaren. Den förbaskade lampan envisas med att lysa efter varje strömavbrott”, sa han och försvann muttrande iväg.
De tre blev åter ensamma och Henrik tittade fundersamt efter mannen.
”Har han alltid jour? Det verkar vara mycket arbete för en man.”
”Du behöver inte bekymra dig för honom, så farligt är det inte”, sa Sirpa.
”Inte?”
”Han bor i en lite lägenhet här på sjukhuset, med egen utgång mot gården. Uffen har tagit på sig det här arbetet frivilligt. Du förstår, han hör till det här stället. Hans mor blev intagen och han vistades mycket här hos henne. När hon dog blev han kvar.”
”Lustigt…”
”Ja på sätt och vis, men han behöver det här stället, lika mycket som vi behöver honom. Han är händig med det mesta.”
Sirpa hällde upp lite medicin i en kopp och gick in till Anna.
”Seså! Ta nu det här, så ska du se att det snart känns bättre.”
”God natt med sig”, sa Sirpa och lämnade rummet.


Leif drog täcket om sig och vände sig leende in mot väggen. Han hörde hur det rasslade i låset på dörren som sedan öppnades till en tunn springa.
”Ser du nu, han sover”, viskade Elsa.
”Konstigt? Jag kunde nästan ha svurit på att det var han”, svarade Sirpa.
”Men hur skulle han ha kommit ut, dörren är ju låst”, sa Elsa tvivlande.
”Det har du förstås rätt i, men något konstigt är i görningen det kan jag svära på.”
Leif var belåten. Det var underbart att ha denna makt att kunna skrämma folk, tänkte Leif med handen hårt om soppsleven under kudden.


Henrik gäspade och tittade på sitt armbandsur. Det var dags att bege sig hem.
”Kan jag också gå nu?” undrade Elsa.
”Självklart! Du slutar väl nu du med?” sa Sirpa lugnt och låste medicinskåpet.

Henrik hade egentligen inte lust att gå hem, men vad annat kunde han göra? Han kände närvaron av Elsa och vände sig om.
”Får jag kanske fresta med en chokladpralin?”
Elsa tittade upp på honom med vänlig blick och nickade ivrigt.
Han öppnade dörren in till kontoret.
Ljuset flödade likt innan det hade blivit strömavbrott. Något litet och mjukt brast under hans sko och han upptäckte att han trampat på en pralin. Körsbärslikör flöt ut på den fina mattan. Över hela golvet låg praliner utströdda. Hade han varit så fumlig att han hade hällt ut alla praliner?
”Åh nej! Vilket röra”, sa Elsa och började samla ihop de övriga bitarna och lade dem i den tomma asken.

”Du har inte ändrat dig och vill ha skjuts hem?” undrade Henrik och tittade stolt på sin Mercedez som stod parkerad en bit bort.
”Nej tack! Jag cyklar och det är inte så långt hem.”
”Ja, då ses vi väl i morgon då”, sa Henrik och började gå mot parkeringen.
”Det gör vi. God natt!”
Han såg med avsmak på de vita fläckarna och skänkte fåglarna en irriterad tanke. Varför kunde de inte bara flyga över, utan att skita ner? Kunde det bero på färgen, han kanske borde ha tagit en silverfärgad istället för mörkblå? Henrik sträckte sig in och öppnade handskfacket och slet åt sig sprayflaskan med rengöringsmedel och en trasa, ett måste, han stod inte ut med tanken att köra omkring med en fläckig bil.

Henrik svängde ner till lasarettsbacken för att sedan vika av in på Bergsgatan när det helt plötsligt dök upp en cyklist i mörkret. Med hjärtat i halsgropen såg han hur cyklisten for omkull och tvärnitade.
”Elsa? Vad gör du här?” utbrast Henrik förfärat och hjälpte henne upp.
”Ingen fara! Det gick bra, men vad gör du här?”
”Jag bor i det gula huset, näst längst ner på höger sida”, sa han och pekade neråt gatan.
”Nr 16?”
”Ja det stämmer.”
”Det här är inte klokt, men jag bor på 14!” sa Elsa och rodnade. ”Eller rättare sagt, min far bor där och jag bor där för tillfället.”
”Är vi grannar?”
”Det verkar inte bättre. Men varför har jag inte sett dig här förut?”
”Nyinflyttad.”
”Ja det förklarar ju en hel del”, sa Elsa leende och började gå.
Henrik satte sig i bilen och körde den sista biten hem och parkerade längs med muren. Han kastade en blick över axeln och höjde handen lätt till en hälsning.

”Kommer du redan?” utbrast Astrid förvånat.
”Ja, som du ser. Finns det någon mat? Jag är hungrig”, undrade Henrik utan att möta hennes blick.
”Nej! Jag bad hembiträdet att laga mat för en person. Jag visste ju inte när du tänkte komma hem”, svarade Astrid och ställde ifrån sig nagellacksflaskan och synade sina nymålade röda naglar.
”Vad har du ätit för något då?” undrade Henrik och tittade irriterat på det välfriserade blonda håret för att slippa möta hennes blick.
”Pannbiff med lök…”
Henrik kände hur det knöt sig i magen av hunger. Pannbiff som var så gott.
”Du får väl ta dig en smörgås, men rör inte rostbiffen, den är min lunch i morgon.”
Astrid rättade till morgonrocken om sin slanka kropp och gick in i vardagsrummet.









Ny upplaga av "Det sjuka arvet" . Beräknas komma ut senast i juni 2018.

Exil; Björke