Det sjuka arvet

                                                                                                             Visby 1976

 

Vintern var tidig i år. Den första snön hade redan fallit fast det bara var i mitten av november. Den hårda blåsten slet hårt i kläderna medan prästen försökte överrösta vindens dån. Många hade slutit upp på Visbys norra kyrkogård för att ta farväl av Sonja Jacobsson, men de frös av den isande vinden från havet och önskade sig in i värmen.

Leif höll krampaktigt den röda rosen med frusna fingrar medan han gick fram till graven där hans mamma låg. Var det verkligen samma kista han hade beställt på begravningsbyrån? Den här såg väldigt tråkigt och solkig ut. Den han hade valt var blank. Tänk om hon inte skulle bli nöjd? Han hade ju lovat att allt skulle bli perfekt. Leif lade den röda rosen på kistan och reste sig stelt upp.

   ”Jag vet att din sista önskan var att få bli kremerad, men jag vill inte att du skall försvinna. Jag vill att du skall finnas kvar här hos mig. Det får du faktiskt förstå”, sa Leif tyst.

Leif bugade en sista hälsning och lämnade graven. Varför var det så mycket folk här? Han orkade inte med dem just nu. Någon ropade, men han låtsades inte höra. Han hade bestämt sig för att gå när han var färdig och det var han nu. De andra såg beklagande efter mannen som valde att lämna dem. De hade önskat sig en kaffestund efter begravningen, men han hade envist avböjt.

   ”Han har alltid varit en enstöring, men nog hade man kunnat förvänta sig begravningskaffe åtminstone, det hade i alla fall Sonja velat”, var det någon som sa bakom hans rygg.

Där hemma såg allt ut som när han hade lämnat det och det var väl något han fick vänja sig vid. Mamma Sonja brukade allt som oftast ställa in mat och kakor, så att det inte skulle gå någon nöd på honom men det var det slut med det nu. Hennes plötsliga dödsfall hade fått honom ur balans, men han var en vuxen man och dessutom lärare för en massa elever i Roma skola. Så visst borde han kunna klara sig själv.

Leif var lärare i matematik på högstadiet. Tråkigt nog så var det inte så många som var intresserade av det han försökte lära ut, men vad kunde han göra åt det? Någon måttligt begåvad elev hade sagt att han var usel på att undervisa, men det var inget han brydde sig om. Egentligen borde han sänka betyget på den eleven, men då skulle han antagligen begå tjänstefel. Leif tog fram påsen med småfranskor, smör och prickig korv och hällde upp ett stort glas mjölk. Han öppnade paketet med korv och ryggade för den märkliga lukten. Var den dålig? Han hade ju ätit av den kvällen innan och inte hade han märkt något då. Han läste på datumet och kunde konstatera att den hade gått ut för nästan tre veckor sedan.

   ”Men det är inte möjligt?”

Han böjde sig ned och tittade in i kylskåpet och mycket riktigt, där låg paketet han hade ätit från kvällen innan. Irriterad förstod han, att han hade missat det och nu skulle bli tvungen att kassera ett helt paket.

Dörrklockan ljöd så högt att Leif hoppade till. Med tysta steg gick han till ytterdörren och kikade genom titthålet. Ingen där? Han öppnade dörren och stirrade fånigt på kvinnan utanför.

   ”Så liten du är. Jag såg dig inte i titthålet.”

   ”Jaså?”

Så söt hon är, tänkte Leif och fortsatte att stirra på kvinnan med de röda kinderna.

   ”Jag skulle hämta en nyckel här?”

   ”Vem är du då?”

   ”Jag heter Susanne Holm och jag flyttar in här mitt i emot.”

Så det är hon som ska flytta in i mammas lägenhet, tänkte Leif.

Egentligen hade han tänkt ha den lägenheten själv. Den var betydligt renare och fräschare. Toaletten i hans lägenhet var helt missfärgad och det gick inte bort hur mycket han än spolade.

   ”Så det är bestämt?”

   ”Vad då?”

   ”Att du skall bo där?”

   ”Jag har skrivit ett kontrakt med Sonja Jacobsson. Hon skall visst flytta till ett äldreboende.”

   ”Hon död. Jag begravde henne idag. Hon ville kremeras, men det ville inte jag.”

Susanne såg förvånat på honom.

   ”Det gick väldigt fort”, sa Leif och nickade.

   ”Jag beklagar. Var hon en nära bekant?”

   ”Hon var min mamma”, sa Leif och viftade avvärjande med handen, för att visa att det inte fanns något mera att säga om det.

   ”Jag är ledsen, men jag behöver min nyckel?”

   ”Har ni skrivit kontrakt får det väl bli så”, sa han och suckade tungt.

Efter att ha tagit nyckeln från sin egen nyckelknippa och gett henne den, stängde han dörren och låste, för att visa att hon inte hade mer att hämta där.

Leif böjde sig ned och samlade posten som låg utspridd över hela hallgolvet. Många brev var till Sonja Jacobsson, men det blev väl automatiskt hans post nu. Prenumeration på Året Runt. Visste de inte att hon var död? Förbaskade idioter. Han rotade i diskhon efter en kniv för att sprätta upp ett kuvert. Han läste det flera gånger, men blev inte klokare för det. Förmyndare. Varför tyckte hon att han behövde det? Aldrig i livet att de skulle kunna tvinga honom att ha något han inte ville ha. Leif hade minsann klarat sig själv, så varför skulle han inte göra det i fortsättningen? Han kom ihåg mötet de hade haft angående lägenheterna på Öster Tull. Han insåg att han var ägare till dem nu, men vadå? Det bodde ju folk i varenda en och då behövdes det väl inte ordnas mer med det? De var skyldiga att betala honom hyra den sista varje månad och de pengarna skulle han ta vara på. Det var inte värre än så. Dessutom hade han sitt jobb som lärare och då kom det ju in pengar där också. Ja, han kunde inte se några problem alls.

 

 

Det var morgon och eleverna som åkte buss började anlända. Det var bara några veckor kvar till det efterlängtade jullovet och en del elever hade redan börjat slappna av och struntade i att gå på lektionerna. I ena hörnet på den inre delen av skolgården som var avsedd som rökhörna stod några frusna elever och blossade. Det var kallt i korridorerna på grund av otäta fönster, så de flesta skyndade sig till sina skåp och vidare till salarna där var det varmt. Någon hade glömt sin nyckel och försökte förtvivlat få låna en bok i svenska av någon som hade ett annat ämne just då. Några elever släntrade in i badhuset för simlektion. Ja, allt var precis som vanligt en tisdagsmorgon.

I lärarrummet hade alla lärare samlats inför dagen. Rektorn tyckte det var viktigt att ses en stund före, dels för att kolla om alla var där och dels om det var något speciellt som skulle avhandlas. Det var trångt och ljudnivån var hög. Leif öppnade dörren och hälsade med en nickning till de som uppmärksammade honom medan han trängde sig förbi in i kapprummet.

Leif borstade av de gröna gabardinbyxorna med handen och rättade till kragsnibbarna över slipovern. Han letade fram en kam ur väskan och stoppade den under vattenkranen. Envist försökte han trycka ned det uppblötta håret och få till en sidbena, men utan önskat resultat.

Han stoppade tillbaka kammen och gick ut till de andra.

   ”Där är du ju?”

   ”Ja?”

   ”Bertil var här och frågade efter dig, men ingen hade sett dig komma?”

Vad ville han nu då? tänkte Leif irriterat. De gånger rektorn hade frågat efter honom på sista tiden hade det rört sig om klagomål.

   ”Det är väl lika bra att jag går med en gång.”

   ”Kom in! Först vill jag börja med att beklaga sorgen”, sa rektor Bertil Nilsson. ”Sätt dig ner.”

Leif satte sig ner utan att säga något.

   ”Hur har du det?”
   ”Tack! Bara bra.”

Bertil hade förväntat sig en något mer dämpad Leif, men med tiden hade han vant sig vid den buttra och tvära kollegan som allt som oftast gjorde de mest konstiga saker man kunde tänka sig.

   ”Hur går det på lektionerna?”

   ”På mattelektionerna?”

   ”Ja?”

   ”Som vanligt upplever jag att de inte har något större intresse för ett av de viktigaste ämnen som existerar, men vad skall jag göra åt det? De är ju inte några ljushuvuden precis”, sa Leif och gjorde en grimas.

   ”Om du skulle behöva ha lite ledigt från jobbet ett tag, så förstår jag det? Du har ju mist någon nära.”

   ”Ledigt? Varför skulle jag det? Nu är jag ensam och har all tid i världen!”

Bertil Nilsson kliade sig i pannan och suckade.

Han klarade inte av att säga det han hade tänkt säga Leif. Det kändes som att trampa på någon som redan låg. Elever hade klagat på honom och även många föräldrar hade hört av sig. De tyckte att han betedde sig konstigt och att han inte klarade av att lära ut. Hur säger man det utan att såra?

   ”Ja men då fortsätter vi väl som förut då?” sa rektor Nilsson och nickade.

   ”Ja, vi gör väl det”, sa Leif och reste sig från stolen.

Rektor Nilsson satt bekymrad kvar vid sitt skrivbord. Han visste verkligen inte hur han skulle lyckas lösa det här. Han borde inte ha föreslagit honom som lärare över huvud taget, den gången för lite över tre år sedan. Det hade varit bekymmer med honom redan från första stund. Men han var en duktig matematiker och sådana var det ont om. Men det var enbart för Sonjas skull han hade gått med på det och för sin brorsdotter förstås, för hon behövde en lägenhet och Sonja hade så passligt en ledig på Öster Tull. Så det blev så att Leif fick anställning på Roma skola som lärare. Men nu hade brorsdottern flyttat till fastlandet och fått jobb som apotekare, så nu bodde hennes halvsyster Anette där och han kunde inte bli av med Leif.