Trolldrycken
Utanför fönstret föll stora vita flingor och bildade ett fjäderlätt täcke på marken. Snölyktorna, vilka Noor tidigare under dagen hade gjort, lyste ännu svagt, men snart skulle även de vara täckta av snö. Det var den tjugoandra december och hon hade gått på jullov för första gången i sitt liv.
Nu låg hon här i sin säng och försökte sova. Hon borde ha somnat för länge sedan, men något störde henne. Hon tänkte på julklapparna hon själv hade tillverkat, små pappaskar av grönt och rött papper, vilka hon sedan hade dekorerat med glitter. Hon hade själv slagit in dem i papper och rött snöre. Hon kände det besvärliga ”killet” i halsen och svalde hårt, men hon visste att det inte var någon idé att kämpa emot.

Noor gäspade och suckade. Var hon kissnödig? Hungrig? Nej, hon var bara trött. Hon puffade till sin kudde och vände sig om på andra sidan. Väckarklockans monotona tickande fick henne att så småningom närma sig sömnens dimma och hon kände hur hon sakta började svävade iväg på mjuka moln.
Skvirp…
Jag drömmer, tänkte Noor och lade handen över örat.
Skvirp…
Hon suckade tungt och vände sig sömndrucket mot fönstret och kisade. Hon försökte urskilja detaljerna, vars ljudet tycktes komma ifrån. Vad är det som…? Mer hann hon inte tänka innan ett litet ljusklot helt plötsligt pressade sig genom den stängda persiennen med ett rasslande ljud och till slut föll ned på fönsterbrädet. Det här är en dröm, det kan inte vara något annat, försökte hon intala sig. Hon nöp sig själv i armen och kunde konstatera att hon inte kände ett dugg. Helt klart! Det är en dröm. Hon såg med vidöppna ögon på det lilla klotet som rörde sig fram och tillbaka och ruskade sedan villrådigt på huvudet. Är det någon inne i klotet? Nu har jag sett tillräckligt, tänkte hon och vände sig om.
Wosh wosh…
”Det räcker! Jag vill inte mer”, protesterade Noor och knep ihop ögonen.
Ljudet upphörde och allt blev tyst. Men något var fel, hon kände det tydligt. Det fanns en närvaro som inte gick att ignorera. Hon öppnade försiktigt ett öga, lite rädd för vad hon skulle få se.
”Hjälp mig!”
Hon tittade förstummad på det lilla rosa bubblan som påminde om en såpbubbla. Var det verkligen någon där inne?
”Jag vet att du hör mig och det är ingen dröm”, hördes det från bubblan som rullade fram och tillbaka. ”Kan du sluta att andas på mig är du snäll. Det är svår nog som det är.”
”Oj… förlåt. Jag visste inte att…”
”Så klart du inte gör. Har du ett förstoringsglas?”
”Förstoringsglas? Ja, pappa har ett i sin skrivbordslåda.”
Noor lade täcket åt sidan och smög in i föräldrars sovrum. Försiktigt drog hon ut översta lådan på skrivbordet och trevade försiktigt med handen.
Helt plötsligt flödade rummet av ljus och pappa tittade förvånat upp från sängen.
”Vad håller du på med?”
”Sssh, jag går i sömnen… igen.
”Ja dåså, gå och lägg dig igen när du är färdig.”
”Självklart pappa. Du vet att jag behöver sova.”
Lampan släcktes och hon smög tyst ut ur rummet igen.
*
”Ser du nu hur lika vi är?”
”Så konstigt! Menar du att det finns ett land inne i min kropp som heter Noor?” sa Noor tvivlande och rynkade på ögonbrynen. ”Men hur…?”
Hon höll förstoringsglaset riktad mot den lilla bubblan i skenet från sänglampan.
”Får jag be dig att sänka skyddet över lampan, det blir väldigt varmt.”
Noor drog genast ner kåpan över lampan och vände sedan blicken mot bubblan igen.
”Nå, berätta nu…”
Ja… i landet Noor var allt lugnt och skönt. Ingen kände till orden elakt och ovänskap, tills en dag då Måran blev infekterad av en bakterie och började bete sig konstigt, samtidigt som hon hostade upp de otäcka bubblorna. De andra i landet Noor drog sig naturligtvis undan av rädsla och Måran blev allt mer isolerad. Men de var alla överens om att så här fick de inte fortsätta. Så några av de starkaste tog mod till sig och sökte upp Mårans stuga.

De knackade försiktigt på hennes dörr och väntade sedan nervöst. Ett högt kraxande ljud hördes inifrån och dörren flög upp med en smäll.
”Jaha?” sa hon och rynkade på näsan.
”Vi ville se hur…”
Mer han mannen inte säga, innan hon hostade och en bubbla började växa till en gigant ur hennes näsa och slöt sig runt en av besökarna.
Måran tittade lika förvånat på den gigantiska bubblan liksom de övriga.
”Gör något! Släpp ut honom”, skrek någon förfärat.
Måran skrattade rått och hostade iväg ett flertal bubblor, vilket betedde sig likadan och snart var de alla fast.
”Nu får ni själva se hur det känns att bli utlämnad och isolerad!”
*
”Ja och så illa är det”, sa den lilla flickan och suckade sorgset.
”Kan jag göra något…?” undrade Noor.
”Geléhallon ska visst vara bra, har jag hört”, sa flickan i bubblan ivrigt.
”Geléhallon? Räcker det med det och hur får vi dit dem?”
”Det är mycket enkelt att få dit dem. Du behöver bara äta dem, så landar de i vårt land.”
”Behöver jag bara tugga och svälja?”
Den lilla flickan nickade så häftigt att bubblan började studsa upp och ner.
Noor reste sig upp och försvann ut ur sitt rum, för att två minuter senare återvända med en näve röda Geléhallon.
”Åh! Du har räddat oss från vår undergång.”
”Ska jag äta dem nu?”
”Ja! Nej… vänta, det var något mera.”
”Säg! Jag hjälper till om jag kan”, sa Noor och tittade ivrigt på flickan i bubblan.
”Nej… det kommer inte att gå”, sa flickan bedrövad och satte sig ner.
”Behövs det något mera?”
”Ja, en trolldryck…”
”Trolldryck?”
”Någonstans ska det finnas en liten brun flaska med en vit vätska i. Åh nej! Vi blir nog tvungna att fortsätta att leva i de otäcka bubblorna resten av vårt liv, sa flickan och suckade djupt.
Noor funderade, var det inte en liten brun flaska de hade varit och hämtat på apoteket, efter att hon hade varit hos doktorn? Den hon hade vägrat att ta…
”Vänta lite...”

Försiktigt smög hon fram till mamma Cecilia och ruskade lätt på hennes axel.
”Öh! Är det du? Vad vill du mitt i natten?”
”Mamma du måste ge mig troll… min medicin.”
”Jaha? Kan vi inte vänta tills i morgon?”
”Jag måste få den nu. Det är inte bra med de sega slemmiga bubblorna.”
”Jag förstår vad du menar. Naturligtvis ska du få det.”

Noor kände ännu av den bittre smaken på tungan, men det gick snabbt över efter ett par geléhallon. Hon tittade efter bubblan när hon kom tillbaka in till sitt rum, men kunde inte se den någonstans. Kanske hade hon åkt tillbaka till de andra? Nåja, nu hade hon i alla fall gjort sitt bästa för landet Noor.
Hon gäspade stort. Nu kändes det inte så svårt för att somna längre… God natt.


















Noor

Här har vi huvudpersonen själv, som står och läser ur novellen Trolldrycken för sina klasskamrater.