Smakprov från vår julnovell 2015
Gertrud, som var den äldsta av nio syskon, gick en extra runda i lägenheten för att kolla att allt var som det skulle innan hon gick till skolan. Som vanligt hade modern somnat i den gamla slitna fåtöljen efter att ha druckit en flaska vin. Hon kände kväljningar efter odören. Varför kom inte fadern hem? Han skulle ha varit hemma för en vecka sedan. Fadern ingav väl inte heller någon större trygghet, men när han hade varit iväg på sjön en månad brukade det innebära lite mera pengar. Hon tog upp flaskan från golvet och bar ut den till köket. Gertrud suckade djupt. Var det verkligen rätt att hon som trettonåring skulle behöva ta hand om sina åtta syskon och till råge på allt också modern? Många gånger hade det känts orättvist. Varför hade vissa i överflöd och del inget alls? Hon lämnade lägenheten viss om att modern bara sov och förmodligen skulle hon väl piggna till vid lunchtid.

Klockan var två på eftermiddagen och tvillingarna Anders och Rosita hade fått sluta tidigare från skolan denna novemberdag på grund av att värmesystemet hade gått sönder. Som tur var hade skolmaten kunnat tillagas ändå, så de hade fått sitta i en iskall matsal och äta hönsgryta. Många av barnen hade gått hem utan att äta, men för Anders, Rosita och hans syskon var det en gudagåva att kunna få äta sig mätta. För där hemma hade man tur om det fanns något att få sig till livs.
”Dörren är låst?”, sa Anders och ryckte i handtaget.
”Men mamma är väl hemma?”
Rosita öppnade brevinkastet och kikade in. Allt såg ut precis som vanligt.
”Mamma!”, ropade Rosita.
När hon inte fick något svar, lade hon örat mot luckan och lyssnade.
”Hör du något?”
”Ssssh.”
”Jag hör henne snarka.”
”Är du säker på att det är hon som snarkar?”
”Jag känner minsann igen hennes snarkningar.”
”Mamma!”
Åter igen, inget svar.
”Skall vi gå ut på gården?”
”Jag fryser om fötterna. Marita tog mina vinterstövlar, för sulan hade ramlat av från hennes.”
Anders grinade illa och såg skuldmedvetet på sina varma skor.
Rosita sa inget, för det var inte Anders fel. Men pappa Kalle hade gjort fel. Pengarna han hade fått från frälsningsarmén skulle gott och väl kunnat räcka till tre par billigare vinterskor, om man hade köpt dem från Pettssons ”begagnade skor”, men nej då hade han slagit på stor och köpt ett par ”finare” skor till Anders på marknaden i Visby. Mamma Ulla hade blivit bestört, men hade lugnat ner sig när han hade tagit fram flaskan med vin, som han hade köpt billigt av Olssons från hans hemliga bryggeri i sin källare.
Rosita såg på Anders och förstod att han tänkte på samma sak. De plockade ihop sina saker och skynda ner för trapporna. Anders knuffade upp den tunga källardörren och trevade efter lampknappen. Egentligen borde han inte vara rädd för att gå in där, det fanns ju bara förråd med saker. De skyndade fram till mitten av gången och såg att det fortfarande fanns ett tomt förråd där.
”Det här skulle egentligen kunna bli vårat hemliga ställe”, sa Anders och gick in i förrådet.
Rosita nickade medhållande. Det skulle väl inte vara till problem för någon ifall de vistades där ibland. Ingen behövde ju få veta något. Rosita skrapade ihop damm och grus från golvet med foten i en hög.
”Burr, så mycket spindelväv.”
”Äsch, det gör väl inget”, sa Anders och såg sig omkring.
”Jag vill nog helst ha bort det om jag skall vara här.”
”Det är i alla fall varmt här.”
Klick!
”Nej!”
”Gå bort och tänd lampan.”
”Gå själv”, sa Rosita och tog tag i hans arm.
”Snälla”, bönade Anders.
”Okey, jag går väl då.”
Rosita visste att var det något Anders var rädd för så var det mörker.
”Skynda dig.”
”Ja ja, men jag måste leta mig fram.”
Klick!
”Skönt, men det här måste vi göra något åt. Jag vet att det finns en ficklampa hemma.”
”Det är nog lika bra att vi går hem. De andra har nog kommit nu.”

Mycket riktigt så var de andra redan hemma och Gertrud höll på att koka havregrynsgröt. Mamma Ulla satt vid köksbordet och såg bedrövlig ut.
”Är det inte färdigt snart? Du förstår väl att jag måste äta för två och är jag hungrig, så är naturligtvis den lille det också.”
Rosita såg på modern som fortfarande var klädd i morgonrock fast klockan var fyra på eftermiddagen. Hennes mage var enorm och hon såg ut att kunna föda vilket ögonblick som helst.
”Ja bläng du, en dag sitter du så här själv”, sa modern och såg sorgset på Rosita.
”Se till att hjälpa Gertrud, så det blir mat någon gång.” sa Gertrud till Rosita.

Alla trängdes runt bordet, mamma Ulla och åtta barn. Gertrud som var tretton år, var äldst och var den som fick ta det största ansvaret, så även för disken efter maten.
”Kan inte någon annan ta disken idag, jag har läxor att göra”, sa hon och vände sig om för att upptäcka att alla syskonen redan hade försvunnit från bordet.
Mamma Ulla ryckte på axlarna och såg beklagligt på henne.
”Tyvärr min mage tynger på så fruktansvärt. Det är bäst att jag går och vilar.”
Gertrud suckade tungt och började fylla på vatten i diskhon. Den samlade högen av udda och kantstötta tallrikar fick nätt och jämt plats på den överfyllda diskbänken efter gårdagens disk. Modern hade lovat att fixa det men hade i vanlig ordning alltid en ursäkt till att få slippa.

”Har du ficklampan med nu då?”, viskade Rosita till Anders.
”Ja och den fungerar.”
Det var mörkt ute och det förstärktes ytterligare av de tunga molnen som låg som ett lock över Visby. De såg sig omkring för att kolla att ingen hade upptäckt dem. Trappan ner till källaringången var täckt av vissna löv som prasslade under deras fötter.
”Sssh”, väste Rosita och gestikulerade med händerna att han skulle ta det försiktigt.
De öppnade dörren och lyssnade. Allt verkade vara som det skulle.
Klick!
”Vi sparar på batteriet”, viskade Anders.
”Vi lånar de här?”, sa Rosita och ryckte åt sig de två tomma trälådorna som låg intill ytterdörren.
”Då har vi varsin fåtölj”, sa Anders och flinade.
”Ja vi har i alla fall något att sitta på.”
”Jag skulle kunna tänka mig att bo här, om vi bara får i ordning.”
”Jag med”, suckade Rosita.
”Det är verkligen jobbigt att bo där hemma, men jag tror inte att vi kan flytta hemifrån förrän vi blir vuxna. Vi är bara elva än så länge.”
”Mamma skulle säkert bli glad om hon blev av med oss. Hon orkar ju inte göra någonting.”
”Det blir nog bättre när den kommer ut, den hon har i magen.”
”Tror du det?”, suckade Rosita.
”Jag hoppas det. Jag vill att pappa skall komma hem.”
”När den nya ungen kommer och pappa kommer hem blir det ännu mera trångt.”
”I morgon skall du och jag gå hem till mormor och hjälpa henne att städa.”
”Det har jag inte hört något om?”
”Mamma sa det till mig förut.”
”Varför är det alltid du och jag som måste göra sådant skitjobb?”, sa Anders och suckade tungt.
”Jag vet, men hon tycker de andra är för små för det jobbet och Gertrud måste ju vara hemma och passa småungarna.”
”Kan vi inte bara låtsas glömma bort det?”
”Ha! Det kan du ju inbilla dig. Hon tänker bjuda på kålgryta efter vi är färdiga och hur skulle det se ut om hela familjen blev utan mat?”
”Fan!”
”Jag hatar lika mycket som du att släpa ut den där skittunnan, men jag tror inte att vi slipper undan.”
”Varför kan inte hon skaffa sig en vattentoalett som vi har?”
”Hon vill inte, rädd för översvämning.”
”Jaha, men det har aldrig hänt hemma hos oss?”
”Nej, men hon säger ”vänt bara”, då åker ni på dyra utgifter.”
Ficklampan började flacka oroväckande.
”Det kanske är bäst att vi går hem nu?”
”Är du rädd?”
”Nja, lite kanske”, sa Anders och såg oroligt på Rosita när lampan tillfälligt slocknade i två sekunder.
”Vi går hem, vi kan ändå inte sova här ännu, vi måste få hit mer saker.”
”Ja”, sa Anders och skyndade bort mot dörren och tryckte på lampknappen.
”Men vi går tillbaka i morgon. Nej just det ja det var annat som gällde i morgon. Men i övermorgon går vi hit.”

Det var lördag morgon och i lägenheten på Bogegatan 63 rådde det stor kaos. Alla var hungriga och trängdes runt skärbrädan där Gertrud rättvist skar upp den halvgamla limpan. Det sista av stekmargarinet hade skrapats av från folien och låg i en kladdig hög på en assiett.
”Tänk nu på att det skall räcka till alla. Rosita kan du hjälpa dem att breda smör? Marie har tagit alldeles för mycket”, sa Gertrud och höll handen för limpskivorna så ingen skulle roffa åt sig för mycket.
”Gertrud har du kokat kaffe?”, hördes mamma Ullas röst inifrån sovrummet.
”Nej, jag har inte hunnit än.”
”Jag behöver ha lite kaffe innan jag stiger upp. Det fixar du va?”
”jaja, men du får vänta tills jag gett ungarna mat.”
”Anders och Rosita, ni vet vad ni skall göra idag”, ropade Ulla från sovrummet.
”Ja vi vet”, svarade de i kör.
”Det skall vara färdigt till klockan tolv. För då har hon maten klar.”
Anders suckade och önskade att pappa Kalle kunde komma hem snart. Han hade alltid varit pappas favorit och det var kanske inte så konstigt när han var enda pojken i en syskonskara på åtta ungar, snart nio. Så fort han for till sjöss eller på något annat jobb, blev han den som fick tillgodose sig sist. Gertrud hade varit jättearg över skoköpet och hade svårt att förlåta fadern och tyvärr gick det väl ut över honom när pappa inte var hemma. Han var naturligtvis jätteglad över sina skor, men visst hade han lite dåligt samvete när de andra fick gå och frysa.

Rosita kände hur den fräna doften fick det att vända sig i magen på henne. Hon var tvungen att tänka bort på vad som egentligen låg i den där tunnan, för annars hade hon nog inte klarat av det. Hon kände sig jätteäcklig efter att de hade spolat ur och ställt tillbaka den på plats igen. Som tur var väntade badtunnan i bryggarhuset. Hon och Anders tog av sig sina kläder de hade fått låna och kröp ner i det varma vattnet. De turades om att gnida med händerna på tvålen som låg i en kopp vid sidan av tunnan och smorde in sig från topp till tå.
”Det här är det bästa med alltihop. Jag älskar att bada i den här tunnan.”
”Jag tycker också att det är mysigt, men jag avstår det gärna om jag skulle få slippa den där jäkla skittunnan.”
Rosita nickade medhållande och räckte honom tvålen och borsten för att få hjälp med att tvätta ryggen.

Lättade efter dagens jobb, kom de med rosiga kinder in i köket.
”Nu har ni varit duktiga”, sa mamma Ulla.
”Här får ni två kronor var för ert jobb”, sa mormor och lade var sin hög med tio och femöringar till Anders och Rosita.
”Det är nog lika bra att jag tar hand om era pengar så ni inte köper upp allt till snask och glass.”
Förfärat såg Rosita på mormor och tänkte protestera när mormor helt plötsligt kom till deras undsättning.
”Jag tycker nog att barnen är värda sina pengar. De har dock jobbat för dem.”
Mamma Ulla vägde pengarna i handen och såg bistert på dem.
”Nåja, ni får väl ha litegrann”, sa hon och gav dem femtio öre var.
”Vi då”, sa de mindre syskonen i kör.
”Ni skall väl inte ha några pengar? Ni har inte jobbat”, sa modern och stoppade ner dem i sin plånbok.
”Nej har hon gjort det då?”, viskade Rosita till Anders.
”Nu tar vi och äter, medan det ännu är varmt”, sa mormor och rörde omkring med sleven i den stora grytan.